[8 January – 21 February 2016] Maria Fribergs nya videoverk Matador visar kontrasten mellan människans civiliserade värld och naturens överväldigande krafter. I början av videoverket ser vi en klar vattensamling som på ytan rör sig i spiraler och formar djupa vågrörelser, samtidigt snurrar en kraftig virvelvind på djupet. Som av en blixt verkar omgivningen bli elektrifierad av virveln, det skapas en strimma skimrande ljus.
Små bubblor rör sig genom vattenspiralerna innan de frisläpps till ytan medan tätare former dras kompromisslöst in i den djupa virvelns kärna.
En efter en sänks vita skjortor ned in i vattnet. Genomdränkta och formlösa dansar de i slowmotion samtidigt som de snurrar och vrider sig i virvelns kölvatten. Det påminner om en koreografi av Pina Bausch som med plaggens improviserade rörelser och spontana interaktioner för dem till liv. Dialogen och utspelet mellan plaggen är både naturligt och artificiellt vilket skapar ett spontant uppträdande som varken natur eller människa kan upprepa.
När kraften i strömmen vänder skjortorna inifrån och ut, upptäcker vi tomma oanvända former som framhäver behovet av en mänsklig koppling. De belyser hur kroppen är frånvarande-bortglömd, övergiven, bortkopplad och otydlig. Vi ser plaggen i avsaknad av de som äger dem och det tvingar oss att överväga bärarens öde.
Plaggen fångade i virveln förmedlar storlek, skala och kön. De ger en förkroppsligad uppfattning, känslan av en kall, våt taktilitet som bäraren skulle vara angelägen
att undvika. Vi ser att herrkläderna är konservativa i snitt med en återhållsam stil vilket ger viktiga ledtrådar som tillför en osynlig profil av bäraren. Kläderna tyder på ett sammanhang som förskjuter det förflutna in i nuet, vilket gör att vi undrar om ägarna kommer att synas i vattnet för att återta dem, eller om de någonsin har varit där alls?
En annan ledtråd kan finnas i titeln på verket. Termen Matador väcker till liv den legendariska och berömda tjurfäktaren matador de toros. Tjurfäktning är en sport som är fylld med symbolik. Utmaningen som ställs till tjuren representerar människan i konflikt med naturen. De motsatta krafterna mellan natur och människa cirkulerar i strid, öppnar upp en osynlig virvel av makt, aggression och sårbarhet. Matadorens status valideras av den ceremoniella kostymen han bär när han cirklar tjuren i ringen. Varje snärt med manteln lockar till ett dödligt anfall från tjuren. Ett anfall som resulterar i sår, blod, dominans och död. När tjuren har mött sitt gräsliga öde har mänsklighetens kraft segrat över naturen och paradoxalt nog än en gång räddat mänskligheten från den naturliga världen.
I motsats till tjurfäktningens brutalitet är de böljande rörelserna i vattnet lugna och fridfulla. Klädernas yttre förblir opåverkade; varken missfärgade eller slitna. Deras passiva former cirkulerar i virveln utan ett spår av våld eller blod. Varken offer eller förövare, representerar virveln inte naturens röst utan en som lyssnar och ingenting säger. Symboliserar vattnet i spiralrörelse livsbejakande spiraler av DNA, som manifesterar sig här som ett fenomen
som skaparsnarare än förstör? Eller är detta en virvel som renar människor och
förvandlar dem, rituellt kastar bort deras kläder innan de släpps till en fred som finns på kanten?
Skapad i en tid då våldsam extremism dominerar medierna och när offentligt fördömande av blodiga sporter belyser grymhet mot djur förser Matadors lugnande vatten en välkommen respit från en brutalitet i dagens samhälle. Maktrelationen mellan natur och människa får en ny mening och vi lämnar verket med en upplyft känsla av den kraften virveln släpper ifrån sig.
I ett fotografi med titeln Still Lives # 4, undersöker Friberg känslan av fristad som vatten kan framkalla. Iscensatt långt ifrån storstadens kaos visar fotografiet en liggande man som blickar passivt över en sjö. Mannens reflektion skapar en spegelbild i det stilla vattnet, vilket även avspeglar det lugnet som finns i omgivningen. Att mannen är omringad av naturen verkar ge honom en utsiktspunkt för att kunna överväga den mänskliga existensen. Känslan av isolering tycks förstärka hans inåtvända sinnesstämning.
När vi tittar närmare på bilden ser vi att gränsen mellan natur och människa börjar suddas ut. Inledningsvis uppfattar vi den liggande mannen som separat från vattnet medan hans spegelbild i sjön avslöjar att han är i harmoni med den. Är känslan av lugn det som skapas i efterdyningarna av en virvel, efter det att virvelvattnet har lugnat sig? Eller ligger mannen i ett distanserat lugn i väntan på att virveln skall öppna upp och sluka honom?
Ett fotografi med titeln Calmation sammanställer man och vatten på ett liknande sätt men istället är figuren nedsänkt i en sjö inbäddat i en klippformation. Medan Still Lives # 4 för mannen till bredare horisonter, skildras han i ”Calmation” som om hoptryckt av sin omgivning. Han är omfamnad av vatten men ändå utsatt för väder och vind, vilket gör honom sårbar för naturens krafter. Här grenslar inte längre den mänskliga kroppen linjen mellan två motsatta världar, den överbryggar avståndet mellan dem.
Dessa fotografier tillsammans med de andra i utställningen avslöjar Fribergs omfattande repertoar av figurativt arbete. Hon visar att den mänskliga kroppen formar vår upplevelse av världen och vår uppfattning om de krafter som styr den. Friberg räddar kroppen som upptäcks mitt i smärta, rädsla, kaos, melankoli och skapar utrymmen för att överskrida dessa dilemman. När vi begrundar det lugn som dessa utrymmen framkallar går vi ifrån lättade av den helhet som Friberg skapar.
Bradley Quinn
Översättning Anne Hellandsjö
http://norrteljetidning.se/kulturnoje/1.3429804-med-blick-for-mans-olika-roller
